Pappa och jag ute vid sommarstugan på Hönö. Jag kan nog vara en 6-7år gissar jag. Somrarna var oändliga och solen sken konstant över dagar som fylldes av lek och bad. Och säkert var det inte alls så. Men det är så jag vill minnas det. Sudda, sudda bort allt som inte var enkelt och soligt. I alla fall just nu.
Jag sitter inne i lilla gäststugan vid svärfars stuga vid havet strax utanför Västervik. Jag har krupit in här för att få vara ifred och samla orden en stund. På andra sidan landet, dvs där hemma, ligger just nu min pappa och kämpar med sina sista andetag. Bokstavligen. Igår kväll ringde jag min mamma och hon berättade att pappa efter flytten tillbaka från Sahlgrenska till äldreboendet nu rätt plötsligt hade fått en spricka även i den andra lungan nu (pga lungemfysem). Och nu hade läkaren även konstaterat att han fått hjärtflimmer. Jag försöker att själsligen förflytta mig över landet för att ta hans hand och gå med honom över gränsen. Jag vet att han är rädd. Min stora starka och mycket bestämda far, är rädd för att dö. Det har jag vetat länge nu. Ända sedan den dag för flera år sedan då vi satt i väntrummet på IVA och väntade på att mamma skulle magpumpas efter sitt andra självmordsförsök och min förtvivlat trötta pappa sa till mig; ”Kan du inte hjälpa mig att dö? Jag klarar det inte på egen hand och jag orkar inte längre nu.” Då blev jag rätt arg på honom och tyckte att det kunde han banne mig inte be mig om. Man ber inte sina barn om hjälp att avsluta sitt liv så länge man själv har den fysiska förmågan att göra så. Nej. Det är inte rätt. Jag ville inte. Men nu är vi här. Och pappa klamrar sig fortfarande kvar vid livet fastän knappt något har fungerat i varken kropp eller knopp på flera år. Och idag går jag med dig pappa. Ta min hand så följer jag dig en bit på vägen. Det är inte farligt, jag lovar. Jag vet det.
Bilderna blir så tydliga inom mig när jag ser mej själv som liten flicka gåendes bredvid min stora starka pappa. Jag stoppar tillitsfullt min lilla hand i hans stora varma näve och även nu kan jag känna känslan av trygghet där jag går. Det är ack så länge sedan. Pappa har varit en gammal och skröplig man alldeles för länge nu. Det har varit smärtsamt att se honom liggandes där som ett paket medan sinnet försvagats och glimten i ögat helt har försvunnit. Idag tar jag din åldrade hand i min starka pappa, jag kan leda dig. Du är trygg. Jag lovar. Släpp taget. Det är dags. Och du, jag lovar att vi kommer att ta hand om mamma när du är borta. Det vet du.
2010-07-21 En kort stund efter att jag skrivit detta så ringde min äldsta bror och berättade att pappa gått bort. Jag vill gärna tro att jag var med honom på färden. Det kändes så. Som om han tog min hand och vågade språnget..
Dina ord berör mig så oerhört starkt och jag skulle kunna skriva mycket som kommentar. Alldeles, alldeles säkert kände din far att du var med honom och stöttade på ett sätt som bara ett kärt barn kan. Jag hade förmånen att vara med när min pappa lämnade detta livet. Det var en märkvärdig upplevelse och trots att han inte var vid medvetande så som vi vanligen menar så är jag säker på att han väntade in mig. Jag är enda dottern av fem barn och det var trettio långa mil att köra innan jag kunde sätta mig vid hans sida och hålla hans varma hand. Jag sa ungefär det som du skickade i tanken till din far. Släpp taget vi klarar oss.
SvaraRaderaJag är glad att du lagt mig i din lista och gör nu samma sak hos mig.
Varma kramar och styrka genom cybern från
Marita.
SOm vanligt när jag läser dina inlägg vill jag skriva en hel uppstats somkommentar, men eftersom det inte går blir jag stum... Hoppas att det någonstans i sorgen ändå känns bra att han fått sluta lida och helt säkert var du med honom när han som bäst behövde det!
SvaraRaderaKRAM!!