En period full av höga berg och djupa dalar av känslor åker jag omkring i nu...Höga berg att klättra över och djupa dalar av navigera igenom. De djupaste dalarna har innehållit tankar på "nu har jag banne mig bara inte lust att kämpa mer...och ungarna är ju vuxna nu så...vad skulle det egentligen göra för skillnad om jag körde in i den där bergväggen där framme?". Det är inte kul när man dalar ner i det träsket. Nepp. Men ärligt talat gott folk, jag tror inte att jag har det i mej..att göra slut på det hela om man säger så. Nej. Jag har haft alldeles för många nära och kära runt omkring mig genom livet som har valt, eller försökt välja, den vägen - jag vet vad det gör med dem som är kvar. Och det är inte ett arv jag vill lämna till mina älskade ungar som kämpat sig igenom sina egna helveten. Att mamma gav upp orken. Nej. Viljan att leva kan falera när livet är tufft. Det är något vi måste lära oss handskas med och hantera. Hjälpa varandra igenom och absolut prata öppet om! Det är min tro.
Med huvudet förstår v a r f ö r jag känner som jag gör just nu, men jag måste ju ändå ta mig igenom dessa känslor. Också. Och det kommer jag att göra - tro nu inte annat. Vänligen oroa er icke! Jag är en seg fan.. Det har jag då i alla fall lärt mig vid det här laget. Men när jag nu har tänkt att jag skall försöka vara ärlig i vad jag skriver här, så då får ni stå ut med hela mej. Någonstans behöver jag få ur mig tankarna. Och ni kan ju låta bli att läsa..Det är oxå ett alternativ.. ; )
Det är tufft på hemmaplan igen just nu. Det är en klart bidragande orsak till mina djupdykningar. I know. Att aldrig riktigt känna sig fullt ut trygg och självklar tär på orken och lusten. Jag tänker inte fördjupa mig mer i ämnet här, mer än att säga att vi på många vis är så olika och därmed inte alltid når fram till varandra. Dessutom går vi ju här och "trampar på varann" nu när vi är sjukskrivna båda två.. Och jag BEHÖVER få vara ensam med jämna mellanrum.. *suck*
Jag vet att jag lovat skriva om mina "andliga resor" ett tag nu.. och jag vill gärna! Kruxet är bara att finna rätt ord.. Vissa ord finns liksom inte ens! För att beskriva vad som händer och hur det känns osv. Ni som varit med på en dylik resa förstår vad jag menar.. Somliga saker i livet är tämligen obeskrivliga. Men jag gör ett litet, litet försök..ok?
Det här med att livet har en större dimension har varit en självklar del av mitt liv under många år nu. När jag tänker tillbaka så var jag som ung först något av en tvivlare och sedan en mycket nöjd ateist. Det räckte fint för mig och det kändes rätt. Kyrkans värld har aldrig varit min (som du vet kära C.. <3 ;) Mycket av budskapets kärna går förlorat för mig pga av "paketet" det är förpackat i, dvs själva religionen och dess strukturer/regler osv. Men under mina "sjuka år" växte det fram en längtan efter mening och ett behov av att tro - och att försöka förstå. Jag började läsa en hel massa. Fann grunden till vad jag kunde känna var rätt för mig. Sen har jag en moster som är medial och genom henne fick jag en vettig kontakt och gick på min första "sittning" av medial natur. Efter det var det inte längre något att tvivla på; jag var hemma.. <3 Det här stämde för mig och jag kände i hjärtat att det var RÄTT. Igen; för mig.. Alla har sin egen väg att gå, det tror jag..och sökandet efter vad som känns rätt för var och en ingår i vad det innebär att leva. För mig.
Så kom jag i kontakt med Pia, idag en av mina närmaste vänner och en självklar del av mitt liv. Hos henne fick jag hjälp att gå igenom det jag behövde inombords och detta i den största kärlek och respekt. För mig, som travat hos en del psykologer och andra "hjälpare" genom "sjuk-åren" var det så skööönt att inte behöva föreställa mig mer. Här var allt ok. Jag fick stöd i att förstå mig själv och livet. Hjälp att få kontakt "uppåt", med den dimension som jag kände fanns men inte riktigt kunde nå på egen hand.
Sedan i våras har jag haft tätare kontakt med Pia och vi har jobbat oss igenom mycket tillsammans. Som ni vet är ju mitt liv lite..upp och ner då och då.. ; ) Nu under senare delen av sommaren har vi tagit ännu ett steg och träffas tillsammans med min soulsister J <3 och hennes goa mamma för vad man skulle kunna kalla utvecklingskurser. När man träffas tillsammans med likasinnade kan man bygga rena motorvägen uppåt..Jag brukar; rubbad som jag är..tänka att det blir som ett fiberoptiskt bredband istället för en seg modemuppkoppling.. ; ) Och jag lovar, man märker skillnaden.. Utan att gå för mycket in på exakt vad vi gör när vi träffas kan jag säga att det är mycket läkande för min trasiga själ..För oss alla. Samtidigt som all utveckling har ett pris; man lämnar ju sitt tidigare jag bakom sig på ett vis. Och det kan kännas nog så sorgligt. Man kan ju inte gå tillbaka till den man var tidigare. Men när kan man det i livet?
Än så länge har jag inga ord för att beskriva det här mer ingående. Det blir liksom för "platt" om jag försöker. Men orden kanske kommer vad det lider, vem vet? Och jag svarar gärna på era funderingar - om ni nu har några.. ; ) Vad vet jag??
I förrgår fick vi alla här på hemmaplan ännu en gång känna hur otroligt brutalt snabbt livet kan förändras då två unga kvinnor blev påkörda och ögonblickligen dödade av pendeltåget när de var på väg från skolan ner till Torget. Det går bara inte att ta in.. Jämngamla skolkamrater med min älskade unge..och alla hennes härliga kompisar. Jag får så ont i hjärtat när jag tänker på alla de som är kvar, deras familjer och vänner.. På kvällen åkte jag förbi olycksplatsen för att hämta min tös på stationen strax bredvid. Efter tre timmar gick ju tågen igen..men man passerade olycksplatsen med reducerade hastighet berättade dottern. På platsen för olyckan stod ungdomar, förbipasserande och Nattvandrare bland berget av ljus och blommor som växte.. i bilen satt E och jag och höll varandra i handen och grät stilla när vi åkte förbi..hur skall man någonsin kunna förstå? Att bredvid mej satt en hel och hållen unge, medan det bara timmar innan hade försvunnit två älskade vackra flickor som knappt hunnit börja sina liv..Att någonstans finns nu föräldrar som mist sina underbara ungar.. I våras valde en lika ung kille att avsluta sitt liv framför ett tåg bara ett par hundra meter ifrån olycksplatsen. En stor tragedi även det. Livet är obarmhärtigt och skört. Ibland blir man väldigt påmind om det..
Det blev rätt långt idag. Plötsligt var det många ord som slogs om utrymmet..
All kärlek till er mina raringar.
Ta hand om er själva - och varandra.
<3
Vännen!
SvaraRaderaVad säger man? Du skriver så rakt och ärligt att det går rakt in i hjärtat på mig.
Känner att jag skulle vilja ha dig i soffan bredvid och prata, prata och prata länge......
..eller bara sitta tysta om det kändes bättre..
Livet går inte alltid varsamt fram med oss, men som jag skrev hos Tina för en stund sedan så tror jag att vi får den kraft vi måste ha.
Jag vet precis hur det känns när man vill så mycket mer än man orkar så det är inte käcka hurrarop jag försöker komma med. Tröst mera då, tror jag.
De där dagarna som är lätta och då allt flyter på - de kommer! Have faith, my dear! ;D
Jag gillar verkligen det där med optiskt bredband uppåt - en härlig liknelse! Jag tror en massa på den mentala synergieffekten.
Att vara "någon annans nästa" är nog något av det viktigaste en människa kan ha för sig!
Ta väl hand om dig och tack för värmande ord hos mig - du en av mina nästor!
KraM.
Jag är inte orolig att du gör slut på dig, men OJ vad jag känner igen känslan... Speciellt just nu...
SvaraRaderaJag känner oerhört igen mig i det där att man inte riktigt når fram till varandra heller och att det i vissa perioder av livet bara skulle vara skönt att veta att just sitt äktenskap/förhållande har man till 100% kvar så att man kan koncentrera sig på det andra i livet...
Men man får inte alltid som man vill och det är säkert någon mening med det med. Skönt att du hittat något med "andlig" mening som hjälper till att utveckla dig.
Själv funderar jag på att skriva ett inlägg om klockor, som du kanske förstår ;)
Stor kram!!
Lilla hjärtat nu är det allt lite för mycket för dej. Vet ju att du är oerhört stark i grunden så jag är helt övertygad att du klara dej upp på vägen igen. Men det kommer så klart att ta tid. Du har sååå mycket i ryggsäcken. Hoppas ni hittar tillbaka till varandra också å skulle ni inte göra det så kommer det också att ordna sej ska du se. Inte lätt heller att gå hemma å tära på varandra. Å sjuka karlar det är ett släkte för sej. Den mediala vägen har jag ju också prövat på och det är helt klart något som har tillfört mitt liv mycket. Där har jag hämtat en hel del kraft. Bara det att jag haft kontakt med Marika stärkte mej så. Att det var hon var ju ingen tvekan eftersom det kom fram saker som bara jag visste. Och mediet kände jag inte alls. Mötet med min farfar var också helt fantastiskt. Nästa gång ser jag fram mot och hoppas på att få möta pappa.
SvaraRaderaJa du livet har konstiga vägar. Det mediala kan man ju inte dela med alla men det är så härligt när man kan dela det med någon som förstår.
Det var fruktansvärt med dessa ungdomar som omkom så tragiskt. Fruktansvärt också för dom anhöriga och deras vänner.
Du är i gott sällskap att vara i en svacka nu men jag förstår det hjälper dej ju inte. Men jag hoppas du känner stödet. Det gör i alla fall jag från dej. Tack för du finns hjärtat.
Kramar om dej STORT å LÄNGE.
Åh vad mkt jag vill skriva...kom hit i stället så kan vi pratat om allt mellan himmel och jord:) vet du då jag hör ordet seans eller dylikt då blir jag alldeles scary. Men inte för att jag inte tror på det för det gör jag.
SvaraRaderaJag är övertygad om att det finns människor som har den gåvan att kunna förmedla sig med den andra sidan.
Jag var hos en som kunde "tala med djur" och jag var skeptisk som sjutton. Jag skojade med hon och frågade om hon talade engelska med djuren antagligen för att jag var lite rädd för det jag inte förstår.
Det var min katt som skulle ta ett snack med damen:))) och det hela slutade med att jag grät till slut för hon såg helt igenom mig och berättade en massa saker som handlade om MIG bara för att få mig att förstå att det inte är ngt att vara rädd för. Det kändes HELT SJUKT alltsammans... och katten sa en massa saker som ingen kunde veta... ojojoj min tvivlande attityd mot det okända försvann helt enkelt ...
Då jag oftast är som en öppen bok i mina tankar... dvs jag säger oftast precis som jag tänker så var jag väl lätt att läsa av ... mitt tvivlande märktes antagligen. Innerst inne var jag ju livrädd just för att jag inte förstod vad det handlade om och hur det gick till.
Detta möte fick mig att helt ändra uppfattning... omtumlad åkte jag hem och tänkte detta kan jag inte berätta för ngn för de kommer att tro att jag blivit galen. Damen sa även att jag hade den där "gåvan" men min rädsla höll mig tillbaka och då blev jag ännu räddare:))))
Jag fick tipset att läsa en bok som skulle få mig att förstå och lära mig att ta bort mina skygglappar över det jag inte kan förklara... saker bara är som de är osv.
Jag har köpt boken men inte läst den... tror jag är rädd innerst inne. Ngn dag ska jag säkert lägga mig i soffan och studera innehållet.
Jaåå du ser vad långt detta blir... min pappa sa altid att man får den kraft man behöver och det är sant!!!
Så funkar det kära du... jag har varit med om en del svåra saker och varje gång så har jag till slut fått kraften att gå vidare och se motgångar som en slags gåva.. jag menar att allt man är med om under resans gång kommer det oftast ngt gott av till slut.
Det är svårt att se det då man mitt uppi kaoset men det är en tröst att med tiden så kommer det att bli bra igen... ja kanske t.o.m. bättre.
Att våga vara svag... att våga tala om det som känns jobbigt inuti en är en enorm STYRKA... DU har den styrkan märker jag i din text och försök att se det som en väg ut ur eländet. Du kommer att fixa detta för du vågar möta dina rädslor.. så känns jag i varje fall.
Det är inget fel alls med att tycka att livet är pissigt jobbigt ibland... de tycker jag också och då är det nog det bästa man kan göra just att prata.
Att vara två som går och trampar hemma med olika besvär är svårt... att få tid för sig själv är viktigt men inte helt lätt att förverkliga alla ggr. Jag förstår så väl vad du menar... puss på nosen för din ärliga tankar nu är det lika bra jag avrundar för detta blev en lång kommentar och ändå är det bara en bråkdel av vad jag vill skriva:))))
Idel solsken ger en öken och det är antagligen därför som vi måste var med om de regntunga och gråa dagarna också för annars torkar vi bort... och blir ett skrumpet russin som inte ens går att tugga på:)))
VARMA KRAMAR
sorry det blev nästan ett kapitel i en bok..ojojoj typiskt mig:)
SvaraRaderaÄlskade vän! Så mycket - så lika… Tårarna rinner på mig också.
SvaraRaderaJag skickar bara en stor, stor KRAM <3
livets berg o dalbana... upp o ner ..upp o så ner igen. ibland känns det som det är fler dalar än toppar eller att man liksom fastnar i dalen o inte riktigt vet hur man ska orka upp till toppen igen, det är DÅ man eller i allafall jag behöver vara ensam , precis som du sa så behöver man vara för sig själv ibland o tack o lov har jag förmånen att få vara det.
SvaraRaderaSå tragiskt att unga mäninkors liv ska ta slut så där.. det har ju knappt börjat sina liv, hemskt.
sänder dig varma tankar. kram / Flame
Jag känner inte dig, men dina ord berörde mig mycket....
SvaraRaderaKänner igen vissa delar och vill gärna besöka din sida igen om jag får....
Skickar några kramar till dig/ Britt Inger