Idag har jag varit nere i stan på stressmedicinska institutet igen för att träffa deras psykolog. Det var en ny kontakt för mig och jag hade bara en förhoppning innan besöket; att hon skulle hjälpa mig att få en ny remiss till min "gamla" KBT-Terapeut (som jag inte längre får gå hos då mina 10 gånger via vårdcentralen är slut). Hon hade redan läst in sig på min journal och hade därför lite koll på var jag står just nu och vad jag har bakom mig. Det är alltid skönt att slippa u p p r e p a s i g ...tycker jag. Så hon kunde rätt så raskt "skjuta in sig" liksom..där det tog. "Jag skulle helst vilja ge dig totalt aktiveringsförbud.." började hon med och jag började skratta så smått...aktiveringsförbud?? Jag tycker ju verkligen inte att jag gör n å g o n t i n g överhuvudtaget just nu. "Det är väldigt tydligt för mig att hela du fortfarande är väldigt uppe i varv. Det bara snurrar på och snurrar på där inne. Det ser jag väldigt tydligt." Och jag som tyckte att jag satt där och var lugn och sansad denna dag.. "Och om du inte verkligen lyssnar inåt nu och tar tag i det som behöver tas tag i..i den takt som behövs..så är risken stor att du kommer att hamna i en rejäl depression." Hoppla..
Direkt därefter frågade hon mig varför jag var "rädd för att släppa taget" och lika direkt kom svaret inom mig och jag kunde förklara för henne att jag nog faktiskt är tämligen livrädd för att förlora kontrollen över mig själv om jag släpper fram all sorg som jag går och kånkar på. Min tanke har liksom hela tiden varit att "skruva av locket" lugnt och fint..i sansad takt så jag orkar med att bearbeta det som då oundvikligen kommer att pysa ut.. Mycket pedagogiskt och klokt..typ. Men jag kommer liksom aldrig i gång med det hela. Det kommer alltid något annat att "ta i" burken med sorgesamma händelser blir tyngre och tyngre allt medan åren går.. Och så var det ju det där med själva rädslan för att jag inte skall kunna styra processen utan att locket plötsligt bara "flyger av" när jag börjar pilla i röran.. Och förlorar man kontrollen kan man hamna där ett flertal av mina mycket nära och högst älskade har hamnat; på en låst avdelning fullproppad med olika medikamenter.. Jag kan ärligt säga att jag inte kan tänka mig något värre för egen del; att inte varken få eller kunna bestämma över sig själv.. fy f-n. Aldrig. Någonsin.
Alltså pratade vi vidare kring hur jag skulle kunna fixa att ta tag i detta nödvändiga inre arbete och hon konstaterade att jag helt klart skulle behöva någon "bredvid mig" genom detta. Någon som puschar och stöttar och lyssnar osv. T.ex gärna min "gamla" terapeut som ju ändå varit med en bit av resan redan och kan en del av min historia. Bra så. Det är jag med på och det känns ok. Sen poängterade hon att jag m å s t e sätta av tid för mig själv v a r j e d a g... (Det är jag kass på. Jag veeet..) "Gör vad du måste för att komma ner såpass i varv att du kan börja lyssna inåt..ordentligt." Jag sa att jag får den allra bästa hjälpen med detta när jag går och får healing (ja, jag förenklade det hela lite och kallade det bara för healing...för jag tänkte att fru psykologen kanske skulle finna det något för magstarkt om jag sa att jag genom min mediala vän hade kontakt med andar och höga ljusa energier.. Så fördomsfull var jag.. ; ) Men faktum är att det är i dessa stunder jag får som allra bäst vila och stöd vidare i livet. Och healing hade hon inga problem med; "fortsätt gärna med det". Jodå.. : )
Så när jag väl kom ut därifrån satte jag mej på en bänk i solskenet en stund och försökte samla ihop tankarna en aning och beslöt att jag skall försöka att mer aktivt skriva mig ur detta. Fram med gamla hederliga dagboken igen och så skriva varje dag om det som behagar ploppa upp.. Jag ser saker och ting tydligare när jag ser det i skrift. Oftast. Men när det är för jobbigt så skiter jag oftast i att skriva..just därför. Men nu gör jag ett försök alltså; regelbundet skrivande för läkning av trasig själ och trött hjärna. Kan bli bra.
På fredag skall jag både till sjukgymnasten och på ett återbesök till läkaren. Då får vi se vad det kan ge.
Efter psykologträffen var sambon och jag och hälsade på lilla mor. Hon blev så glad och pratig och det kändes gott att vara där hos henne en stund. Jobbigt var det dock att se hur illa hon går nu..hon har ont i rygg och höfter igen och går med käpp även inne nu. Dessutom såg jag att hon hade svårt att nå och lyfta även lätta saker nu. Mamma är så tydligt gammal nu.. <3 Men hon var som sagt GLAD att ha oss där och det kändes gott. Vi pratade om pappas begravning och att det nu är dags att sprida hans aska i havet där han ville att vi skulle göra så. Blir det fint väder samlas vi i den närmaste familjen och gör det nu på fredag. Men det verkar bli mera blåst och regn...så det kan få anstå till nästa vecka eller så.
Nu blev det allt rätt långt idag med tror jag.. Nåja. Det blir som det blir ; )
Nu skall jag slötitta klart på mitt Miss Marple-avsnitt och sen tänker jag sooooova. Att röra i känslor tar på krafterna - man bliver trött. Så nattinatt raringarna mina! Allt gott till er.
Kära goa vän! Så gott det låter att du fått träffa en klok psykolog som vågar säga det vi andra tänker men inte kan sätta ord på… ;0)
SvaraRaderaJag hoppas att det löser sig med din "gamla" KBT-tant och att du verkligen får den hjälp DU behöver.
Bra bild med burken som pyser… surströmming kanske? Skall väl inte dra den liknelsen för långt men tror att det är mycket bra att vädra ur, skölja bort och sortera!
Stor stor kram till dig, min vackra, starka och underbara vän!
Jag brukar tänka som så att …Vad är det värsta som kan hända???… om det är ngt jag är rädd för eller ngt jag oroar mig för. Oftast kommer jag fram till att det kanske inte är så farligt ändå… fast naturligtvis beror det på vad det handlar om osv. vi människor är olika och våra rädslår också.
SvaraRaderaAtt förlora kontrollen kan även innebära att man liksom åker med på vågen och förhoppningsvis så kommer man iland nånstans. Som alltid tycker jag det är svårt att förklara hur jag tänker:)
Det man fruktar kan också vara det man egentligen vill innerst inne. Om det handlar om att våga släppa fram sina känslor över saker som tynger en inombords så tror jag ändå att det är den rätta vägen att gå…
Obearbetade känslor och saker man varit med om har en tendens att bli än värre ifall man gömmer dem. Att göra ett bokslut på allt kan få en att se på framtiden med nya ögon, slippa ångesten över det gamla och samtidigt ge en själv en insikt att allt man tyngts med under åren även har varit en bra erfarenhet som gjort oss till dem vi är.
Till slut kan man använda sig av det svåra till att bli mer lycklig i framtiden för oftast vill man inte vara utan sina erfarenheter då de ändå tillfört mkt som man så lätt glömmer bort.
Åh vad svårt detta var att skriva en kommentar som jag vill och kunna förmedla hur jag menar:) men jag hoppas du förstår lite av det jag skriver.
Att vara trött i själen är lika naturligt som att vara trött i kroppen. Då man ser tillbaka på sitt liv så tror jag de flesta människor har sina spöken som de i stunden inte visste hur de skulle klara av men på ett konstigt sätt så får man ändå den kraft man behöver.
Man klarar av det fastän det ibland känns som att bestiga ett enormt berg… för mig är det lika naturligt att gråta som att skratta och att bli vän med det man fruktar kan ge kraft tillbaka.
Man hittar ett sätt att lämna det bakom sig och en insikt att det gamla är över och det enda viktiga är nu att göra det bästa av det man har framför sig.Tillåta sig att känna vilka känslor om helst utan att ha dåligt samvete över det. Det enda viktiga är DU och vad DU vill och känner ... den rättigheten har alla att men tyvärr inser inte alla människor att de har makten över sitt eget liv. Nu menar jag så klart maken över sina egna känslor… att ge sig själv friheten att vara den man är och att känna som man känner utan att ngn annan lägger sig i. Alla behöver inte tycka om en men det är viktigt att man tar första steget till att tycka om sig själv för den man är.Man blir tillfreds med livet på ett sätt och man följer sin inre röst. Sånt tror jag är viktigt.
Helt klart blir man trött av det du nu går igenom. Det kanske låter flummigt det jag skrivit men tanken bakom är god.
VARMA KRAMAR från mig!
Låter så bra du träffade en förstående person. Vet ju att du är där i dag igen och hoppas på att du kommer hem nöjd med den träffen också. CW skriver så klokt och bra här så det finns inte mycket att tillägga. Men du ska veta att du har oss med på din väg du ska vandra nu och stöttar så gott vi kan. Precis som du gör tillbaka hjärtat. Glöm för all del inte dom där dagliga stunderna för dej själv.
SvaraRaderaKramar OM dej vännen
Stora tårar rullar på mina kinder när jag läser mest för att jag tänker som du... Att man liksom bara släpper ut liiiite i taget så att det är hanterbart för vad händer annars??!!!
SvaraRaderaOch skriver gör jag som du... Bara det som är BRA får finnas, det andra glöms fort! Locket på!
Vad fantastiskt det ändå måste vara att träffa någon som SER rakt igenom en! Jag önskar dig SÅ att få må bra!! <3
Att dina inlägg blir långa gör ingenting för de är så oerhört lätta att ta till sig.
Din sons uttryck om klockslagen lät för mig HELT LOGISKA! ;)
KRAM!!!