En vecka kvar...

Det börjar bli dags att räkna ner på allvar..nästa söndag i svinottan - den första advent således - sitter vi på flygplatsen redo att ta oss till solen. Jag börjar allt ställa in mig på detta nu...men vet att jag inte riktigt kommer att begripa att det är på riktigt förrän vi väl sitter på planet..and it´s time for Take Off! : ) Här är en länk ifall ni kanske äro lite nyfikna på var vi skall gotta oss i två underbart avkopplande veckor *halleluhja!* Hit på Teneriffa skall vi Och jadå, jag har ansökt till FK i vederbörlig ordning och fått resan godkänd. Vem vågar chansa med den myndigheten...? Inte jag. Så nu har jag tillåtelse att verkligen koppla aaaaaav och försöka ta min vedvarvning ännu ett par snäpp... : )

I torsdags var det ju då dags för möte med min handläggare på FK och jag klev dit med lagom mycket tankar i huvudet. Tyckte jag. Jag gjorde som min läkare hade peppat mig; sade ifrån från början att jag inte orkar med långa möten och därför ville hålla detta så kort som möjligt och sedan talade jag om för henne att jag har svårt för att visa hur jag verkligen mår utan att jag oftast sätter på mej "glad-masken" och biter ihop. Men att på läkarens inrådan skulle jag nu försöka låta blir att göra detta. "Ja, det är ju bra att du påpekar det här" säger kvinnan bakom skrivbordet "för ibland undrar man verkligen när det sitter någon som ser pigg och fräsch ut på andra sidan bordet och man skall besluta om sjukskrivningen. Men du seeeer ju verkligen trött ut..." sa hon och lade huvudet på sned. Man tackar...Mission accomplished. Jag var där och då klart nöjd med mitt beslut att inte använda minsta lilla gnutta make up denna dag då jag bara kastat upp håret i en slarvig knut och dragit på mig mina jeans och en tröja. För läkaren hade tydligen rätt - på FK har de ännu idag inte kommit ett steg närmare att verkligen försöka SE MÄNNISKAN de skall bedöma..De går således fortfarande mycket på "första intrycket". Skrämmande..Dock inte helt oväntat. Mycket förändringsarbete finns fortfarande kvar att göra där. Men jag är inte längre intresserad av att vara delaktig i det. Nepp.

Mötet gick ganska ok trots allt. Kvinnan hade svängt från att vara ilsken och ifrågasättande av mitt tillstånd till att mer behandla mig som ett litet oförstående barn..vilket är minst lika frustrerande.. Men efter en stund förstod jag dock varför. Hon hade - hur har jag inte riktigt klurat ut än.. lyckats få kläm på en hel del av mitt "bagage" upptäckte jag när hon började läsa ut sin sammanställning över mitt "fall". "Ja, vår försäkringsläkare här har ju förklarat för mig att om man har en ärftlig skörhet i familjen så kan det här ta tiiiid att ta sig tillbaka från...och det kommer säkerligen att behövas särskilda insatser så att du inte faller igenom igen." Jag bet ihop eftersom jag nu gissade vad som komma skulle och visst kom det..; "din mamma har ju vad jag förstår gjort tre självmordsförsök på gamla dar och din bror är bipolär bl.a...och din ena son har Asbergers Syndrom..och den andra sonen..han har alltså legat inne på psykiatrisk klinik? Länge?" Jo,det har han. "Och hur mår din dotter idag?" Tack, bra..De mår alla riktigt BRA idag - och det är väl oxå därför det nu fanns utrymme för mig att kraschlanda en stund och få bearbeta en del av det som hänt..så tänker jag. Jag skäms inte det minsta för min familj - absolut icke! Och jag berättar gärna öppet hur vi har och har haft det ihop - eftersom det ju är en stor anledning till varför jag mår som jag gör just nu. Det vet jag - det förstår jag. Men när hon började med att tala om att jag "var en skör sort" pga av min "ärftliga belastning" då klämde jag ner foten. Ordentligt. F-n heller..

För faktum är mina vänner, att hade jag inte varit motsatsen, dvs. en stark och tämligen stabil person, så hade jag smällt in i den här käcka vägen för många många år sedan. Och det var viktigt för mig att få henne att inse detta. För jag vill inte bli "daddad" med under resten av vägen tillbaka till arbete...då kommer jag att bli galen, på riktigt..Jag AVSKYR att "sitta i klorna" på myndigheter av något slag. Jag vill bestämma själv över mitt liv.. Det är viktigt för mig. Det är ur det jag finner min styrka! Så jag förklarade för henne om min tidigare sjukhistoria; att jag varit bedömd som kroniker med rörelsehinder och konstant smärta under 12 år av mitt liv och att jag då hade sjukskrivning och sen även förtidspension för detta. (Detta hade hon alls ingen koll på för hon kunde inte "gå tillbaka till innan de lagt om datasystemet" förklarade hon. För hon hade givetvis kollat upp min dåtid oxå..) FK gav då till slut upp om att kunna rehabilitera mig, men det gjorde inte jag. Till slut - på eget initiativ - bröt jag min pension år 2000 när jag ansåg mig vara frisk (genom egen försorg..) Jag minns mycket väl att jag fick skriva till försäkringsnämnden och be dem att friskförklara mig, samt förklara att jag då "tog på mig ansvaret" för detta på egen hand. Jodå. Så fick man göra då.. Efter att detta var gjort - detta var mitt i min skilsmässa och jag vet inte riktigt vad jag "gick på" just då mer än ren ilska - så fixade jag mig även ett jobb. Mitt första på tolv år således. Efter ett par månader där kände jag dock att det klokaste jag kunde göra var att skaffa mig en vettig utbildning och då gjorde jag högskoleprovet och sökte sedan in på den 4-åriga hälsovetenskapliga linje som ledde fram till att jag till slut blev hälsovetare.

Vitsen med hela den långa harangen var att hon skulle få en chans att förstå att om jag hade kraften att resa mig efter den (betydligt lääängreeee..) perioden - så kommer jag säkerligen att klara av att göra detsamma även efter den här. Punkt. Så dadda mig i n t e... och tro inte att jag är "svag"..för att jag kommer ifrån en familj med personer som k ä n n e r hur det är att leva. För mig är det en styrka att våga känna och ta in! Det kan göra hur ont som helst..att gå igenom allt det svarta. Många klämmer på skygglapparna och stressar vidare istället för att "gå igenom". Men det är oxå en del av Livet. För mig.

Jag var verkligen trött överallt efteråt men tämligen nöjd till sinnet. Summa, summarum; den 17 december ses vi igen tillsammans med läkaren och då skall vi "gemensamt lägga upp en planering" för min "långsamma återanpassning till arbetsmarknaden"..det ni.om jag inte passar mig kanske jag blir stämplad som "normal" i slutänden.. ; ) Jag tänker dock känna mig lugn inför det mötet. Det kommer att gå bra. Så det så.

Snön regnar bort igen idag och inte gör det mig nå´t.. ; ) KRAM till er alla mina fina raringar..! Ta hand om er. Väl.

-och nej, jag har inte tjuvstartat med adventsfirandet..bilden är allt från förra året. Men i veckan lär vi väl få göra just detta, eftersom vi ju ååååkeeer på söndag.. ; )