Frk Trött o Rörig talar ut

..i den här helt fantastiska drömduschen skulle jag vilja stå en lååååååååååång stund och njuta av det varma vattnet som sköljer bort tunga tankar och värmer min trötta kropp...Attans sicken skitdag det är idag. Eller ja, attans en sån "fy vad jag har mycket osäkert som susar omkring mej just nu"-dag är väl egentligen mer korrekt. Ack ja. Dagar finns av olika sort. Somliga är lättsammare än andra. Alla skall man dock igenom. Alltid får man med sig något i ryggsäcken av Livserfarenhet. Joop..

Veckan som börjar närma sig slutet har inneburit mycket träning. Tre rundor till gymmet och en långpromenad med vän och vovvar igår. Egentligen skulle vi allt klivit iväg till gymmet även denna morgon, men jag bara orkade inte stressa. Måste iväg ner till stan och ännu ett läkarbesök om en stund. Det får räcka med det idag.

Ilsken som jag fortfarande var efter senaste blogginlägget lade jag på måndagsmorgonen på bra mycket tyngre vikter än tidigare med tanken att idag kör vi färre repetitioner och maxbelastning för att bli av med det a r g a inuti. Och ja, det funkade bra och jag blev t.o.m belönad med den positiva upplevelsen av att jag faktiskt orkade få lyft bra mkt mer än jag från början trodde att jag skulle klara..dvs jag har blivit klart starkare.. : ) Ytterst upplyftande. Heja mej.. ; )
Veckan har sen gått i träningsvärkens tecken eftersom jag inte alls sänkte vikterna varken pass 2 eller 3..Frk Envis, jodå.. Men träningsvärk är en värk jag gärna står ut med. Då har man liksom GJORT NÅGOT..och det är en nedrans skillnad mot att ha värk av andra skäl..

Det mindre upplyftande var att när inte på något vis har ökat på mitt flås i samma grad, eller ens ett endaste dugg.. Där stod jag 20 minuter på crosstrainern och hade en tämligen moderat belastning eftersom jag ju veeeet att jag är en tungandad sort. Pulslampan blinkar på framför mej så jag kan hålla koll på att nivåerna är rimliga men de är de ju aldrig..Fort upp, för att sedan bara stiga..*grrr* När mätaren stod på 187 slag/minut så blundade jag och slutade titta en stund.. så envis (korkad..) är jag. Den likaledes halvotränade sambon gick raskt upp till 158 och sen låg han kvar där medan min puls alltså fortsatte uuuuuuuppååååt..Något är således fortfarande FEL. Och det gör mig missmodig..och trött. Eftersom jag inte syresätter mig tillräckligt när jag anstränger mig. Skit oxå.. (positiva klubben även idag, I know) Skall se om jag kan få något vidare svar/hjälp av läkaren min idag.Någon liten pusselbit att ta tag i som kunde hjälpa upp det hela. Är det rent fysiskt? Eller är det den stressade själen som fortfarande manifesterar sig i fysiskt strul..? Vore lättare om jag visste det.

Läget på hemmafronten har vridit långsamt till det bättre sen söndagens sammandrabbning. Det ordnar sig. Han är en långsint sort den här mannen och jag är som sagt trött. Orkar inte, eller har inte lust, att Tala Ut just nu. Det får gå över av sig själv tills tillfälle ges.

En av mina allra som närmaste vänner ställdes igår inför tuffa omständigheter. Efter en bröstkoll visade det sej att vissa förändringar syntes och jobbiga prover fick tas och skickas iväg på analys. Nu väntar en vakumvecka innan hon vet hur läget är. När hon ringer mig så känner jag direkt att hon kommer att komma igenom det här, på ett eller annat vis kommer det att sluta bra. Men samtidigt känner jag en sådan vanmakt. För jag förstår ju oxå att resan igenom kan bli en mödosam bergochdalbana med alla sina faser. Och jag tycker faktiskt att hon redan haft mer än tillräckligt att bära i detta liv..räckte det inte nu?

Jag hyser som sagt inte minsta tvivel om att hon har styrkan att klara av detta - inte alls! Hon kan. Hon kommer att orka. Men jag hade verkligen önskat att hon slapp bevisa även detta. Ibland vill man helt enkelt inte ta in prislappen för Livets Lärdomar. Det gör för ont. Jag skall göra mitt bästa för att gå bredvid henne och finnas där.

Kära ni. Jag är rädd för att jag kanske lämnar er lika röriga i skallen som jag själv är här idag. Förlåt för det. Men nu väntar läkaren nere i stan på mig och det är dags att åka.

Största ((KRAMEN))