Ilsk..

...är jag nu i afton.
Alltså har jag släpat upp min dator och allt som brukar ligga slängt kring den upp till arbetsrummet på andra våningen igen.
En hel våning emellan oss.
Vilket är bra just nu känner jag..för annars finns risk att jag i förbifarten lappar till den nedrans karln. Eller får blodstörtning för att jag blir så förbannad när jag ser honom *grrrr...*

Det går över. Jag vet.
Men det är i vilket fall skönt att vara tillbaka här uppe en stund med tända ljus och ensamhet..och mina tulpangardiner. Vilsamt.
Ingen sport hörs skvala från tvn heller. För jag har kopplat in mina externa högtalare till datorn igen.Bo Kaspers är bra mycket mer lugnande än skidor, bandy och hockey. Så det så.

Varför är jag nu ilsk då?
Tja, det är inte direkt en ny diskussion kan man säga..men den har inte varit så aktuell på ett tag dock. Gissningsvis blir jag extra förbannad just därför. För att jag alltid tror att saker och ting är over and done with när det inte har har luftats något missnöje på ett tag. Dumma mig.

Dottern med sin gipsade arm är nu hos sin fader. Fadern jobbar mest jämt och när dotterns pojkvän har åkt hem blir hon således ensam hemma med faderns fru. Vilket i sig inte borde vara ett problem efter tio års samvaro om det nu inte vore så att faderns fru fortfarande inte pratar med eller ser mitt barn. Jag skämtar inte. Jag har blivit behandlad på exakt samma sätt själv av sagda dam, så jag vet att hon talar sanning tösen min. Hur obegripligt det än kan verka för en sån som jag som lik förbannat alltid försöker FÖRSTÅ varför folk är som de är. Och tro mig, jag har pratat snällt, resonerat tydligt,skällt samt vädjat till den fd mannen om att han får ta tag i detta. Det är ju liksom hans fru..som dessutom vägrar att prata med (stygga? hemska? fula? dumma? jobbiga?) mig. Jag har försökt att prata direkt med henne med. Det går inte.

Tio år är en lång tid. Inget händer. Inget blir bättre.Sönerna fick precis samma behandling när de bodde hemma hos far. Våra barn räknas/syns/finns liksom inte. Bara hennes tre egna. Snacka om att bygga en dysfunktionell ny familj..*grrrr* Igen. Förresten är det bara dottern min kvar därute nu. Alla de övriga har flyttat hemifrån.

Så ringer dottern och vill komma hem ett par dagar i veckan som kommer för fadern skall jobba extra. Jag förstår ju hur hon kommer att ha det utan pappa hemma så det är inget att orda om för min del. Kom hem bara.
Jag går in och berättar för sambon min vad som sagts. Och han blir irriterad redan från start, för ja, den här diskussionen har uppstått ett par miljoner gånger förr..av ovan nämnda skäl. "Kan den gubben aldrig fixa ordning på sitt liv så ungarna trivs???" Det har jag hoppats på sen skilsmässan..men vad mer kan j a g göra??

Jodå, sambon förstår att dottern vill hem nu eftersom hon har svårt att klara allt själv utan en fungerande högerhand. Det är helt ok. Men - han vill inte att hennes pojkvän "skall komma över alls i veckan då eftersom det faktiskt inte är vår vecka"...men hallå! Dom hör ju ihop..och jag är så GLAD både över att dom har varann och att dom TRIVS här hos oss. Att dom känner sig hemma... Det är viktigt för mig. Väldigt viktigt. Bl.a av ovanstående skäl, att det är som det är hos pappa. Och att pojkvännen har det ungefär lika knixigt hos både sin fader och sin moder som han oxå växelbor med. *suck*

När jag förklarar detta för sambon, igen..så säger han ilsket att jag "bara tänker på mig själv och skiter i vad han tycker!" Jaha. Nu igen..Jag, Den Stora Egoisten. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att förklara för någon som inte levt med sitt barn på snart 15 år att det gör ONT i mig om det gör ont i någon av mina ungar. Och att jag därför alltid försöker jämka så att det skall bli bra för oss alltihop och vad i helv-te spelar det för roll om den rara pojkvännen sover över på helgen?? Det är ju inte direkt så att dom stör oss..Dom är ju vuxna nu! Klarar sig själva.

Han retar sig på just det som jag är glad för. Att pojkvännen trivs, känner sig hemma här. Går och tar en macka om han är hungrig osv. Dessutom har han ett väldigt behov av att sätta gränser och regler...

Därav flyttade jag upp på övervåningen en stund.
För att lugna ner mitt ilskna sinne.
För att jag blir så förbannad av att han inte känner som jag.
För att han inte försöker förstå hur jag tänker/känner när jag hamnar mitt i smeten.
För att jag inte förstår varför han inte gör det.
Och för att jag inte orkar ens försöka rota inom honom efter förklaringar till hans reaktion längre.

För att han påminner mig så förbaskat mycket om min egen pappa i såna stunder.
Och för att mamma alltid föll till föga och fogade sig.
Och gick sönder ännu lite till inuti.
Jag fogar mig så f-n heller!
Jag säger ifrån.
Min rygg är rak.
Men det tär.
Och det är sååå himla onödigt..
Ledsamt.

Och nu har jag gått över till Michael Bublé..för att bli lite gladare till sinnet innan jag tar mig ner till tvn och Morden i Midsomer.
Imorgon är en ny dag.
Och är jag inte på humör ännu när jag vaknar så lär jag väl bli det efter gymrundan. Där bland maskinerna kan man svetta ur sig det mesta man vill bli av med. Det har jag då gjort förr.

Kram från IlskeFia.