I fredags var jag så hos min läkare på stressmedicinska igen. Denna trevliga och högst kompetenta kvinna, jag gillar henne skarpt. Hon är klar och tydlig och pratar !rakt" med mig. Det gillar jag. Vi erbjöd mig att under våren få vara delaktig i ett datorbaserat träningsprogram för "ökad arbetsminnes- och koncentrationsförmåga". Självklart, gärna det. Vad som helst som ger min dimmiga hjärna en chans att klarna igen. Jag provar.
Hon gillade dock inte alls hur jag beskrev att min puls betedde sig när jag anstränger mig, typ tränar. Och eftersom jag nu har en betydligt lugnare och mer harmoniska puls under dagar när jag får vara ifred osv, så stämmer inte pulsens beteende vid ansträngning in med stressrelaterade besvär längre. Nähä. Alltså ville hon skicka en ny remiss till kardiologen för ännu ett arbetsbelastningsprov. Jaha. Ok. Inte mycket att diskutera, bara att genomföra. Även om det känns lite som Tillbaka på ruta 1. Attans.
Sen ville hon att jag skulle beställa en tid hos astmasköterskan för en ny spirometri också, så att jag kunde ha resultatet av en nygjord sådan med mig ner till kardiologen. Jaha. Visst. Why not? Kanske är det ändå bara ett byte av astmamedicinering som behöver göras tänkte jag. Vore ju bra. Enkelt. Smärtfritt. Orosfritt dessutom.
Samma dag fick sambon pratat med sin nya läkare i luren, den tredje läkaren nu. Och denna säger att "nähä, inte kan du börja arbetspröva från 1 februari inte! Du har ju inte ens gjort någon ny röntgen av benet och på den gamla bilden kan jag se förändringar i fotleden som jag verkligen inte vet om du bör belasta fullt ut ännu.." Å så sjukskrev han honom vidare till mitten av mars. *suck* Djup sådan. Jag är måhända en hemsk och underlig kvinna men jag hade verkligen SETT FRAM EMOT att få lite egen tid på dagarna här hemma från februari!!! Få vara ifred..slippa ta minsta lilla hänsyn till någon annan ett par timmar om dagen. Få känna det där lugnet inombords som jag har behövt få göra sen jag blev sjukskriven..i maj. Fan! Fast det sa jag givetvis inte till sambon. Åh nej. Riktigt så nedrig är jag nu inte. Men lik förbannat kändes det bedrövligt inuti..ända till mitten på mars. Å då är det meningen att jag själv skall vara "färdig för återanpassning". Typ.
Läget på hemmafronten är nu inte särdeles muntert. Det är inte riktigt roligt att gå här och "trampa varann i hasorna" mest hela dagarna. Och inte blir det bättre av att få höra ett och annat mindre väl valt ord om hur "djävla negativ" jag är "heeeela tiden"..Ja, jag har mindre positiva dagar. Helt klart. Och urtrötta dagar oxå. Och seeega...Och osociala. Jag är kort sagt en rätt trist typ just nu. Det är liksom därför jag är SJUKSKRIVEN. För att jag inte fungerar så bra just nu, för att jag inte är mitt eget "glada och starka jag".
Men det blir liksom INTE bättre av att få det slängt i ansiktet. Nej.
Det hade varit väldigt mycket trevligare med en stor varm famn att krypa in i för en stunds tröst när det blir för mycket. Det hade nog varit enklare om jag hade brutit benet istället..det blir liksom genast så mycket mer påtagligt. Inget flum som inte syns på utsidan. Konkret och bra helt enkelt.
Redan idag fick jag en tid hos astmasköterskan minsann. Där satt jag med en klämma om näsan och ett munstycke i munnen och blåååååste och blååååste tills inte minsta pust av syre fanns kvar i mina lungor.. Kurvor ritades på datorskärmen framför mig. Efter 4 doser av luftrörsvidgande medicin fick jag göra om proceduren och blååååååsa mig igenom tre mätomgångar till. "Du blåser hur bra som helst! Titta vilka fina kurvor! Och dom är nästan exakt likadana efter medicineringen som innan. Så bra!" Och sen la hon huvudet på sned och tittade på mig och sa att "fast jag hör ju hur hostig du är nu...och det är ju mindre bra..Vad kan det då vara som spökar tro när du blåser så himla bra??!" Ja. Säg det. Jag hade ju liksom hoppats på att det skulle vara stor skillnad på omgången innan och den efter medicinering. För då hade det kanske bara varit att byta medicin. men nu såg det absolut ut som att jag hade "en bra medicinering" tyckte sköterskan. Men eftersom jag ju faktiskt satt still i en stol nu och inte ansträngde mig - så borde jag absolut istället göra ett likadant prov under ansträngning sade hon. För att bli helt säker på om det inte är astman i alla fall. "För annars är det kanske hjärtrelaterat i alla fall vet du.." Suck. (Nu var jag så där neeeegatiiiv igen..märkte ni?? ; ) Men det var faktiskt inte helt kul att höra den kommentaren. Dock tror jag mer på ett utslag under en belastningstest,det känns lite mer logiskt än hjärtat för mej. Således behövs en ny remiss. För sådana gör de bara på Det Stora Sjukhuset nere i stan sade den rara sköterskan. Ok. Då får det bli så.
För att åtminstone göra ett försök att avsluta lite mer positivt denna gång..; ) - kan jag tala om att jag minsann satt inne i syrummet igår i flera timmar och mådde riktigt gott av att sy i knappar i den färdiga lilla babykoftan som jag knåpat ihop till vännernas väntade - och med att ÄNTLIGEN få ihop inspiration nog att börja sy ihop alla mina 280 mormorsrutor som länge har legat och väntat på att bli en tv-filt. Jag började glatt med att virka ihop dem och blev inte alls nöjd med resultatet..och då blev de liggandes istället. Nu ger jag mig på dem med symaskinen istället och det verkar något mer lovande..kanske, kanske kan det bli som jag tänkt nu?? Förhoppningsvis.
Dessutom har jag letat fram ett mönster på en omlottklänning som jag skulle vilja prova att sy upp till mig själv. Så nu får det bli ett besök på Göken igen snart. (Och är det någon som känner sig manad att få ett besök samtidigt som jag tar mig ut dit så hojta till! Kanske kan vi t.o.m få till en kombiträff med somliga andra som kommer lite mer uppifrån kusten?? ; )
Nu slutar jag för idag.
((KRAM)) från KnorrLotta
Hallå KnorrLotta!
SvaraRaderaJag förstår precis allt vad du skriver , särskilt biten om att du blev snuvad på egen tid - igen!
Det känns så himla orättvist. Precis som du säger så finns det ju en anledning till att du mår som du gör och att du är sjukskriven. Jag tycker inte att det är fel att längta efter tysta ensamma dagar, men det visste du ju! Jag håller med dig om att en stor varm famn är mycket effektivare än ord om att man är tråkig och negati - om nu någon skulle vilja ändra på mig!
Jag läser med nöje om ditt tillhåll i syrummet och när jag läser sista lilla biten på din blogg slår hjärtat snabbt och glatt!
Det vore välan f'runderbart!
Kramen.
Varför ska livet vara så tufft för vissa tro ?
SvaraRaderaNu tycker jag snart att du ska få ha lite ro för att kunna orka kämpa dej uppåt och framåt. Du jag har många gånger sagt att när jag bröt benet så sa alla Åååå så synd om dej å så jobbigt du har det. MEN ingen ser min vardag som jag kämpar med varje dag. För den syns inte på utsidan på samma sätt. Varför kan folk inte se lite innanför skalet och "försöka" förstå ?
Förstår så väl att bitterheten finns i ditt liv just nu och gör livet ändå tuffare.
Du det är jobbigt att vara hemma båda ibland och som för dej som har en man som också inte är okej så blir det nog ändå värre skulle jag tro. Ingen av er är ju hemma frivilligt.
En kram säjer mer än ord ibland hjärtat.
Svårt att kort kommentera din blogg men jag hoppas du förstår att jag förstår .
Härligt att du kan få såpas ro att du befinner dej i ditt syrum. Det skingrar tankarna lite kanske.
Vill så gärna träffa dej så klar :-)Något jag ser fram mot med glädje.
Vi hörs i morgon hjärtat.
Kramar OM dej gör TINA
Jag åker till göken också:)))) JAPP jag startar Fiestan NU och drar iväg i snöröken:)))
SvaraRaderaHoppas ni får till en träff..jag gläds med er <3
vet du jag tycker inte alls att du är negativ utan jag tycker du reagerar helt normalt.
Jag själv behöver egen tid för mig själv för att må bra och nu när min man inte är lika mkt engagerad i hockeyn kan jag känna … fasen det var rätt bra förut också men det törs jag ju inte säga för jag har gnällt så mkt på hans hockeyintresse:)))
Helt rätt det som inte synd utanpå kroppen det räknas liksom inte.
Jag förstår din besvikelse över att inte få vara själv på dagarna för det är ngt du behöver i synnerhet just nu. Ofta är det så att om en stark kvinna blir svagare då blir det problem. Alla förväntar sig lätt att man ska vara som vanligt och är man inte på humör då är man negativ och sur:))) jag känner igen detta.
Männens hjärna funkar på ett knepigt sätt… ibland trillar inte polletten ner på dem hur än man försöker att få dem att förstå. Gud Fader missade ngn koppling då han uppfann dem:) BIG SMILE
Kan du inte anmäla han på en kurs i "ihopsyning av virkade filtar”…:)
Hoppas att pulseländet löser sig. Jag är en högpulsad människa sa doktorn… så jag har fått en tablett som sänker den fast jag har ju högt blodtryck och det kanske inte du har. Bra ändå om de kollar upp det men man blir ju alltid lite orolig då ngt jäklas i kroppen. Jag är specialist på att OROA mig och tänka hur mkt som helst över VAD det kan vara. Skitjobbig är jag ..ojojoj du är säkert mkt coolare än mig.
Kramar om dig och håller tummaran för att det går bra och att mannen gillar handarbeteskursen:)))
Orättvisa karlar! Tyvärr kännner jag igen det där och jag har ingen bra lösning på det och inget gott råd att komma med heller, men jag förstår att det svider. Du är ju inte hemma för hans skull! Och att gå hemma båda två är pest! Vi har också provat på det hemma i perioder under året som gått...
SvaraRaderaJag hoppas verkligen att du får någon ordning på "flåset" för det där låter inte bra.
Varm kram!
Stackare! Förstår att du behöver vara ensam hemma. Det är skönt att få egentid. Går det att lösa på något annat sätt? Åka till gymmet ensam? Promenader? Sitta på bibban, eller något?
SvaraRaderaSkulle gärna åka med till Göken, har inte varit där sedan vi var där när T var typ 2 år - jag följde med när han skulle bo hos din syster.