Å så föll ridån ännu en gång..

Kära vännerna mina..inte en glad blogg i sikte idag heller. Nepp. Men jag bara måste göra av alla de tankar och känslor som just nu susar omkring där inne någonstans och FB är ett alldeles för "officiellt" forum för några djupare själsligheter..

Här sitter jag och lyssnar på Spotify och vilar hjärnan lite efter att jag precis genomfört mitt nystartade och tämligen ansträngande arbetsminnesträningsprogram för dagen när det ringer i luren. Det är barnens pappa som vill prata en stund. Jag gissar att det är något med Dottern (som varit hos honom sedan i söndags). Så berättar han efter några inledande kallpratsfraser att han "har fått en form av behandlingsbar leukemi".. Ridå.

Men vad i helv-e...tar det bara aldrig slut??

Hur mår du?? frågar jag och han låter mest som om han berättar om något som gäller någon helt annan person än sig själv. Han hade varit hos läkaren och tagit några blodprov och då upptäckte man att han hade ett alldeles väldigt för högt antal vita blodkroppar. Han fick på direkten lämna fler blodprov och dagen efter även benmärgsprov. Diagnos leukemi. Själva ordet skrämmer skiten ur mig, det medger jag rakt av. Men inte ett ord säger jag om detta. Självfallet inte. Han lär ha nog med sin egen ångest.

Sen måste jag bara fråga om det är ärftligt..?? Mina/våra barn är allt jag kan tänka på..kan dom bära på anlaget? Jag tänker samtidigt på hur Dottern tar emot detta besked om sin pappa, hon som redan har så många tankar om cancer.. Hennes farmor har haft det och min allra som käraste vän kämpar ju just nu tappert sin cancerstrid som ni vet. M berättar att det varit hans allra första fråga med när han varit hos läkaren, är det ärftligt? Men nej, det skall det inte vara. Det är en ovanlig cancerform, 80 drabbas i Sverige varje år om jag minns honom rätt. Idag ser prognosen god ut fortsätter han. För 10-15 år sedan hade han haft 2-3 år kvar att leva.. Men idag kan man i bästa fall leva hela livet med hjälp av ständig cellgiftsmedicinering.

Mitt huvud är fullt. Mitt hjärta håller jag ihop med ett nät spunnet av gyllene trådar. Jag känner hur jag spinner nya trådar som jag lindar runt...runt.. "Inte gå sönder nu mamma" sa Dottern till mig i helgen. Och jag lovade, inte gå sönder. Inte gå sönder. Mer än jag redan gjort. Håll ihop. Jag väver fler trådar medan hjärnan går på högvarv och jag gör mitt allra bästa för att i luren trösta och stärka den man som jag levt 20 år av mitt liv med. Som jag har tre underbara ungar ihop med. F-n, f-n, f-n. Han är inte van vid smällar i livet..Var det tvunget att det skulle bli ett sådant "uppvaknande"..? Tydligen. Nu måste han ta i det. Sitt liv. No more chance to escape..Come what may. I luren säger jag att det absolut kommer att gå bra. Självfallet gör det det. Sverige är ett bra land att bo i när det gäller sjukvård och kanske framför allt när det gäller cancer. Vi har verkligen mycket framstående läkare och behandlingsmetoder här. Ja, säger han till svar - han har sagt ja till att vara med i ett forskningsprogram. Det låter bra tycker jag. Vi lägger på luren och jag dimper ner på golvet med mina tankar.. Han har redan pratat med barnen, jag ringer inte upp dem. Mamma tar ett kliv tillbaka, men finns här vid behov..Måste hålla ihop.

Det har varit en skitvecka och det blev liksom inte bättre nu..Jag fortsätter sätta ena foten framför den andra och göra så gott jag kan i detta ibland tämligen överväldigande liv som är mitt. Igår var jag på återbesök hos min Unge Herr Psykolog och ja, han är bra. Och jobbig emellanåt..T.o.m mycket jobbig. Men, det är väl därför jag är där gissar jag?

Tänk om man bara skulle ta och resa ifrån hela skiten?? Bygga sig ett helt nytt liv någon annanstans? Omstart! Det känns onekligen rätt lockande..Tveksamt om det hjälper dock. Eller?

Återigen kommer här en ((KRAM))
Var rädda om er - och varandra.