Another bump in the road..

Jaha..nu sitter jag då här igen och skall försöka mig på att sammanfatta var jag befinner mig här i livet just nu..men det är så seeeeeeeeeeeeegt att leva just nu så jag tappar stundtals lusten att knata på..jag tar mig igenom dagarna mest. Tämligen initiativlös och nedrans så trist.

Medan naturen saktar ner och byter till en alltmer färgsprakande skepnad så känner jag mig som om det redan vore november i kropp & själ. Det blir ju liksom aldrig någon vändning på det här livet! Någon käck halleluhja-moment som kommer med ork & kraft att vända skutan rätt igen. 1½ år har jag varit sjukskriven nu (ja, rehabersättning räknas in under sjukpenning). Jag börjar få panik.. Det var inte så här jag hade tänkt mig det hela. Jag tyckte faktiskt (naivt nog..) att jag hade "gjort min del" med de 12 år jag var borta från arbetsliv och annat pga mina bäcken/ryggproblem. Men nu börjar det kännas oroväckande mycket som att de där knappt tio åren som frisk var de goda år jag fick liksom.. Det är inte helt uppbyggeligt att tänka/känna så. Nepp. Så jag gör mitt bästa för att tänka aningens mer positivt, jodå. De allra flesta dagarna håller jag hårt i min röda livstråd och kliver på...steg för steg. Mot framtiden! Då kommer jag att vara en pigg/glad/social/inititivrik/inspirerande människa igen! *yihaa!* Det vore så trivsamt att känna igen sig själv igen.  Dessutom mal det med jämna mellanrum i skallen; "i april måste du vara ok igen för då är ersättningen slut för dej.." Man blir ju inte alls stressad av att känna systemet sluta sig över ens huvud. Inte alls..

Svackan just nu har sin förklaring på flera plan. Som jag skrev sist så samlade jag ihop mina mammakrafter och gick med Dottern igenom kärlekssorgen hon hamnade i då pojkvännen sen två år gjorde slut. Hon repar sig bra nu tösen min <3 En månad har gått och hon har fått lite perspektiv.

Så ringer då en mycket ledsen son och berättar att han och hans sambo precis har beslutat sig för att gå skilda vägar. Men hallå..vad händer? Han sitter i sin bil, på väg hem till en kompis för att spendera natten där. Jag känner hur jag rustar mig för ännu en rädda-en-älskad-unge-genom-sorg-och-elände-period. Mammarustningen sätter sig på plats utan att jag ens hinner reflektera och svärdet ligger redo i  min hand. Det går på gammal vana. Jag är beredd. Detta är sonen som under flera månader fick hjälp inlagd på psykiatrisk klinik. Inte en chans att jag tänker låta honom glida ner i det svarta hålet igen..

Men redan där i det första samtalet känner jag. Han kommer att klara detta denna gången. Det här är inte som då. Han är självklart ledsen och han behöver oss. Men han kommer inte att falla så långt den här gången. I tanken är jag klar över detta redan då och det känns så skönt.

Sen har jag ändå Den Rosa Elefanten som min följeslagare genom hela veckan. Minns ni den tro? Min rosa elefant? Det är Ångesten jag talar om. Jag tycker att den blir åtminstone något lite trevligare som följeslagare om jag ser den som en rosa elefant..så rubbad är ju jag.. ; ) Ja, nu går hon i alla fall där vid min sida, den rosa elefanten. Stundvis sätter hon sig på mitt bröst och kramar luften ur mig totalt. Hon är ett tämligen krävande sällskap den damen kan jag säga.. Man orkar dåligt med henne i längden. Så fastän jag redan vet att det här kommer att ordna sig den här gången, sonen kommer att gå hel genom det här - så strider alla mina sinnen med minnesbilder och känslor från tidigare. Då var det självmordsförsök och totalt mörker. Den redan så trötta kroppen & själen orkar inte. Jag släcker ner. Gör minsta möjliga. Bortsett från att förståss finnas där på ett lagom avstånd för sonen.

Förra onsdagen var vi på studiebesök i Borås med Textilen och det var så himla roligt och så väldans inspirerande! De broderade gobelängerna var heeeeelt fantastiska och jag rekommenderar alla som får chansen att gå och se dem! (Jag har länkar på FB och är för lat för att göra det här och nu igen..) Vi var 6 kvinnor som åkte ihop och hade en fin dag. Redan vid lunch var jag sååå trött. Jag försökte gå och strosa mer för mig själv och det funkar bra i detta sällskap. Alla har sina ok att bära och förstår. Det är skönt. Det blev en heldag som avslutades med ett stopp i en fantastiskt rolig, och för mig ny, tygaffär, Stoff & Stil. Jag strosade runt bland alla dessa underbara material och orkade inte engagera mig i något. Men konstaterade att jag absolut skall dit igen en något piggare dag - för där fanns MYCKET kul. Fick med mig en paket resår och en knallrosa trikåstuv med vita prickar (49:-.. : ) - perfekt för nya pyjamasbyxor. När jag väl kom hem ramlade jag ner i soffan för resten av kvällen och hjärnan kändes som om den var inlindad i en våt ullmössa.

Sedan dess har jag varit sån här. Otroligt trött. Ullmössan fortfarande på plats över hjärnan. Känns som om jag har backat flera månader tillbaka i min "rehabilitering". Mindre kul. Men ytterligare en påminnelse om hur nedrans, trist och tråkigt skör jag är numera. Jag klär på mig rustningen och strider när jag behöver - något annat finns liksom inte - men sen är jag verkligen SLUTKÖRD och det tar en hel nedrans evighet att försöka samla ihop de små styrkorna igen.Det är så dj-a tråkigt. Men det är nu så det är. Alltså har jag återigen retirerat och krupit in i min håla i ensamheten för att slicka mina sår nu igen. Det är nödvändigt för ett tag.

Men hys hopp raringarna mina. Jag kommer lär återvända.
Och jag spenderar faktiskt timvis med att klippa mina tygremsor..Det är monotont värre och himla rogivande.

Puss på er.